climbingpics

Kermit, Bergsjön


Min högt älskade hustru Lina försöker transformera sin fina inomhusform på Kermit, Bergsjön men får inte riktigt till det. Mängden engagerade spotare går inte att klaga över.

Återfallet: Utepremiär

Som ett barn före julafton såg jag fram mot att klättra ute i helgen. Jag och John tog bilen några hundra meter till Landala där John ville bestiga Home court advantage vilken figurerade på bild härom dagen. Själv försökte jag lura i mig själv att jag bara ville få lite sten under naglarna men hoppades naturligtvis innerst inne att få komma hem med ett nytt send i bagaget.

Uppvärmningen. Obegriplig. Inga steg. Ska man bara sätta foten på väggen? Inga grepp, bara platta ytor. Går inte att dra från. Händerna glider. Gör ståstarten, flashpump till tusen. Kändes som en solid och jämn 7C. Sitten borde addera ett plus.

På Home court advantage fortsatte eländet. Som en älg i ett äppelträd sparkade jag och frustade i startgreppen utan att komma en tum åt något håll. John ville inte riskera en högerkrok och höll truten. Det gick helt klart rakt åt pipan för mig.  Svordomar bolmades genom min cigarett. Henrik kom förbi och muntrade upp en smula. John gjorde ståstarten helt lätt. Den alldeles för höga toppen har en hälkrok i öronhöjd. Om man faller med en cigarett i munnen ritar man en g-klav i luften med glöden. Dödsgaranti. På något sätt lät jag allt hopp fara och kramade mig hjältemodigt till topps från ståen med skakiga vader och pumpade underarmar. Det kändes inte så illa. Jag satte mig i sittstarten och plötsligt gick allt som en dans. Fötterna fastnade som de skulle, armbågarna raka, hälen satt som gjuten. Utan pump eller höjd puls stod jag på toppen och undrade vad som hänt. Något hade lossnat. Sittstarten till uppvärmningen fick samma behandling och jag graderade under svåra kval ner dagens första send från 7C till 5.

Henrik visar Home court advantage. Hälkroken är i kritan mitt på skölden, långt där uppe. En pyssling vilar på mattan.

John och Henrik kom också upp och glädjen var stor. Vi såg solen gå ner från en klippavsats i Utby. Tände en cigarett och pratade igenom allt vi missat under de senaste två åren. Det verkar bli en bra säsong.

Det dagaktiva Juret.

Jurander kom förbi Häller för att endast säga hej. 
Han klättrade mest av alla under 5h. Här på Söknadsfristen.

Längtan efter att kunna planera.

Alla som har varit skadade vet hur mycket det suger. Den värsta känslan, enligt mig, är att jag inte vet när jag kan börja nypa igen. Det blir inte bättre av att folk börjar planera sina resor runt om i Europa och världen och här sitter jag och är sur samt tycker synd om mig själv. Patetiskt. Där med vill jag önska er alla en riktigt fin tur med en massa storsänd! Mathias klättrar den fantastiskt fina Égoïste, Font.

Home Court Advantage

John samples Home Court Advantage.

En fråga om tillit


Foto:

Varför postar jag den här bilden? Ett par slitna handskar? Har jag, för att låna ett populärt begrepp från poängsamlarsidan, uträttat någon slags stordåd med dessa handskar. Nej, med objektiva mått mätt har jag inte kommit hem med någon stor skalp. Ett par så slitna handskar på en klätterblogg borde väl i så fall vittna om en spännande resa. Med tanke på handskarnas utseende borde jag ha hissat mig själv, min haulbag och min partner uppför the Nose. Men återigen nej, den resa jag har påbörjat tillsammans med handskarna är av en helt annan art. Finns det då en spännande historia att berätta? Återigen nej, så jäkla spännande för så många andra än mig kan jag verkligen inte påstå att den är. Men under ett infall som måste framstå som lätt narcissistiskt väljer jag att berätta den i vart fall.

Under de senaste tre veckorna har de här handskarna varit mina bästa vänner. Handskarna har skyddat mina händer från att långsamt malas ned till köttfärs av de största juggarna Labbets boulderväggar har att erbjuda. För de som inte har sett mig jogga omkring på de lättaste problemen på svampen - så ja, jag har klättrat inomhus iförd handskar. Jag har varit tvungen att svälja förtreten över insikten att alla de gånger jag fnyst åt frågan - "vad har du för handskar på dig när du klättrar?" - till slut skulle komma tillbaka och bita mig i nacken. Nu får jag äta av humblepajen och i fortsättningen svara, ett par Tegera montagehandskar från Clas Ohlson.

Under de senaste tre veckorna har jag, från de två inledande passens 500 move, stadigt ökat min klätterdos med 100 flytt per pass, för att avslutningsvis hamna på 1 200 flytt. Efter det första passet 500 flytt blödde mina händer på ställen där de aldrig tidigare har blött varför jag insåg att om jag skulle klara av det här var jag tvungen att komma på ett sätt att inte gå sönder. När jag hörde tipset "prova att klättra i handskar", skrattade jag inombords nästan lika mycket som jag gjorde i våras när förslaget att köpa en pilatesboll kom från samma källa. Men eftersom jag mindes vad nyssnämnda boll efter tio veckors strukturerad träning hade gjort med min möjlighet att få tryck på mina fötter, särskilt i brant terräng, svalde jag skrattet och följde hans råd.

De första handskarna höll ungefär 4 500 flytt. Därefter började de se lite trötta ut. Efter 5 600 flytt hade de det skick som framgår av bilden ovan. Därefter fick de ett osentimentalt avsked - rakt ned i soptunnan. Det kan tyckas lite otacksamt men alla relationer måste trots allt ha ett slut.

Och i söndags efter tre veckors jugghalande var det över. Pass efter pass har jag genomfört med bara en siffra som målbild. Jag har befunnit mig i en bubbla tillsammans med mina handskar, mina mjölksyrestinna armar och och min värkande kropp. Tillsammans har vi varit helt fokuserade på dagens pensum: 500, 500, 600, 700, 800, 900, 1 000, 1 100 och till slut 1 200 move. Den dag jag gjorde de 1 000 moven kändes lätt surrealistisk. När jag hade genomfört halva passet på lite drygt en timme och en kvart insåg jag att det återstod lika många flytt som jag totalt sätt gjort under hela det första passet. Nåväl de tre veckorna gick vägen. De två sista två var riktigt tunga, såväl fysiskt som mentalt, men nu är den här fasen över. Nu väntar en veckas återhämtning innan nästa fas. Det känns lite tomt, och jag befarar att någon slags post-project-depression smugit sig på mig.

Men vad skulle då alla dessa flytt vara bra för? Varför skall jag, en bouldrare behöva plåga sig på detta sätt? Jag har fått en tämligen lång och bitvis komplicerad förklaring. För tillfället nöjer jag mig med att konstatera att jag är helt förvissad om att det här är den del av ett större skeende som på sikt kommer att leda till önskat resultat - progression. Att ha genomfört de här tre veckorna är en stor personlig bedrift. Jag har klarat av den första etappen på en lång resa som förhoppningsvis inte har något egentligt slut och där resan naturligtvis är en del av målet. Jag har med stor tillförlit lämnat över mig i händerna på min reseledare. Jag tror på dig coach Cabrera.

Återfallet vecka tre - inspirationsbilder

Första veckan gick dåligt, andra veckan katastrofalt. Svensk klättertränings gudfader Carlos försökte trösta mig med att "Andra veckan är värst". What-EVER tänkte jag. Tredje veckan blir ännu sämre och fjärde kommer vara sämre ändå. Men det sa jag inte. Och det var lika bra för plötsligt kunde jag göra både ett, två och tre flytt på moonväggen. Listig gubbe den där Carlos. I övrigt samma upplägg med transgression och moonbouldering båda dagarna följt av några styrkeövningar - pull ups, muscle ups och abwheel på tisdagar, assisterade enarms, planche push ups och dragon flags på torsdag. För att slippa beundrarpost där folk undrar vad i hela friden en dragon flag är blir det bildkavalkad med olika övningar. Kim visar. (Vanlig beundrarpost är förresten OK.)

Kim under Progression och Transgression - Eva Lopez' hängbrädor.

5-sekundershäng på transgression. Jag tror det är 7mm-listen.

Moonväggen har problem i världsklass. Hitta inte på egna lätta saker, det är pärmen som gäller. 

Kom igen Kim!

Scorecardet fick vila.

Pullups med vikt. Häng på sidorna för att undvika kastration dig när stången går av. Det händer! Jag tror det är 12,5 kg i selen. Nästa vår kommer vi flyga uppför aidturerna i Ulorna.

Abwheel. Knäna i luften, acceptera träningsvärk.

Muscle ups. Gör en kontrollerad pullup tills du har ringarna i armhålorna, flytta fram tyngdpunkten och övergå till dip. Träna genom att göra så djupa dips du kan. Sving och kipp får du hålla på med under crossfitpasset.

Assisterade enarms. Ett snöre med knutar för den passiva handen, ta tag så långt ner du kan och hala dig upp. Flytta ner handen i takt med att du blir starkare. Knutarna är både handtag och måttstock.

Den här repetitionen reggade hon som "Hex Machine, 7A+".

Träning på planche push ups. Flytta ner händerna tills tårna är i luften. Mattan luktar svettig röv, det är det sämsta med den här övningen. Se ansiktsuttryck.

Dragonflag, på väg ner. Det sämsta hållet. Är du svag får du gå så långt ut du kan, är du stark är det bara att kroka på vikt på fötterna och nudda golvet. Ligg på skulderbladen hela tiden, rulla inte ut med ryggen. Kim fuskar lite i det avseendet.

Trött blev hon ändå. Fint.

Nästa vecka är jag nog redo för utepremiär. Jag ska göra kaos av hela barncirkeln i Utby.

Sötsug utan belöning



Ebbe försöker göra det där nedrans hårda förstaflyttet på Sockerbiten. Den här gången misslyckades vi båda. Igen.

Och där satt den.


Som flera av er säkert redan har sett på Walkers fina film så lyckades vår teamkamrat till slut sy ihop säcken och få det Första taket i påsen (bilden är dock tagen vid annat tillfälle). Bra jobbat.

Areten som står kvar på min lista.


Walker kör på Kvassteidn i Lysebotn. En cool brant arete som ska försökas på igen!