climbingpics

"Vi har ungt blod i ådrorna, studs i dojan"



Johns 172,6 centimeter (förr: 174 cm) långa kropp vill inte riktigt räcka till i kruxmovet på Det första taket. Som bekant brukar dock lite studs i dojan avhjälpa situationer som dessa, även om också en god portion mod bör tilläggas vad gäller just detta problem. Då jag råkar veta att advokaten äger båda dessa förmågor är jag övertygad om att brist på centimeter knappast kommer vara ett hinder för ett framtida sänd.

Smooth operator


Det finns några individer som ser ut som om de rör sig över sten helt utan att behöva anstränga sig. Martin Fransson är mitt favoritexempel. Själv kan en stå och slita sig blå i ansiktet utan att röra sig en millimeter. Så dyker Martin upp och dansar sig genom sekvensen utan att en överhuvudtaget kan förstå vari svårigheten låg.

Men ibland måste även dessa individer anstränga sig. Här the smooth operator i egen hög person strugglandes, men sändandes, Dumbo, Kjugekull.  

Och ni - glad påsk på er.

Rainbow Rocket 2, Bottna

Kalle finding balance on Rainbow Rocket 2.  A fair amount of coordination is need for this double-step-dyno, just like the classic Font problem it was named after.  Even when coming up empty handed this is a fun one to throw yourself at.  


Får jag be om största möjliga tystnad


Henrik Seeliger på Höga arêten, Bottna. Och Henrik, läk fort.

Neglected, Utby

Hidden only a couple hundred meters from some of Utby's most popular problems sits a neglected boulder. A couple weeks ago it was decided this boulder should get a little attention and we spent the morning brushing and climbing the two obvious problems out a little overhang.  I think these problems are first ascents but it is possible they have been climbed before (anyone?).  Unless we're told otherwise this little power problem is called Neglected and packs a bit of a punch.  Here Aleksej latches the sloppy jug before the casual top-out.  Definitely worth checking out if you're back in Utby and looking for something new to climb.



Fokus


Walker på Sally 1980, Tullboden.

Booum!

Henrik lyckas, efter mycket betaskav, toppa ut Rababoum i Font.

Ropen skalla, plastpåse åt alla!


Mathias på Höga arêten i Bottna.

Under klätterresor utomlands har det säkert slagit er också; fan så gött det är att vara på en ny plats med nya problem, nya miljöer, nya människor, men jisses så skräpigt det är. Och, framförallt, kan inte folk lära sig att åtminstone gräva en grop innan de lättar på tvåan?

Naturligtvis stämmer det. Det är skräpigt i skogarna. Men att det skulle vara förbehållet södra Europa? Knappast.

Jag vet inte hur det ligger till med er, men jag är i alla fall fostrad i "skräpa aldrig ner"-skolan. Stoppa godispapperet i fickan och släng det i en papperskorg när en sådan dyker upp eller ta med det hem igen och släng det där. Enkelt kan tyckas och, inte minst, en självklarhet om ni frågar mig. 

Tyvärr verkar denna självklarhet inte ha landat hos så många som vi skulle vilja tro. Få är de gånger jag varit ute i naturen (eller i stadsmiljö) som jag inte plockat med mig plast, cigarettfimpar, läskburkar, godispapper. Faktum är att jag ibland har en plastpåse i fickan när jag tar mina dagliga morgonpromenader för att stoppa skräpet i. Den brukar fyllas.

Den late skulle kunna ställa frågan: 
Men vadå? Det är ju inte jag som slängt det där på marken. Dessutom orkar väl inte jag bära runt på en massa skräp?

Motfrågan måste då vara:
Men om inte du, vem?

Vi delar allesamman det utrymme vi vistas på under våra liv. Vi klättrare råkar dessutom befinna oss ute i naturen oftare än gemene hen. Oavsett vem idioten som skräpat ner är måste vi hjälpas åt att hålla rent var än vi befinner oss. Alternativet är ohållbart.

Därför, nästa gång du ger dig iväg för att klättra: sänk blicken för en sekund, kolla av skräpläget, plocka upp, ta det där ansvaret som någon annan gett fan i.

Och du, glöm inte plastpåsen.

Våroffer, Kjugekull.



Johan Boman på den ack så dabkänsliga Våroffer, Kjugekull. Med tanke på hur stabil han såg ut har han säkert gjort den vid det här laget.

Inte direkt rocket science.

Henrik och jag bestämde oss för att gå och hoppa lite, mest för skojs skull, på Rainbow Rocket när vi nu ändå va i närheten. Skojset blev efter några hopp på allvar och skratten gick över till frustration. Hur svårt kan det vara att få hjärnan att göra tre saker saker efter varann. Dra, hopp och tryck till! Våra hjärnor kortslöt efter dra och hopp. När foten träffade instegsgreppet kopplade aldrig skallen att den skulle säga till benet att trycka. Jag kom lika långt utan dubbeltramp... Oavsett så är Regnbågsraketen en fantastisk dyno. Dock inte de två till vänster.