Vårt innehåll är ditt

Creative Commons License

En ångrar aldrig ett bad


Igår tog jag och John en omväg hem från ön i den bohuslänska skärgården för att titta på blöta problem vi aldrig sett förut. Första stoppet blev Lingådde som var precis lika dyngsurt som väntat men, döm om vår förvåning, vid vårt andra stopp blev vi kvar. Blodbad i Vrångebäck var nämligen torr och John tog sig upp för problemet i god stil. Tack, John, för en fin eftermiddag (med disneyslut och allt) och tack Mathias för väl hittat/borstat/FA:at problem :)  


Dogma



Max startade sommarens midsommarfirande med att göra en snabb affär av Dogma, en av Hällers många klassiker.

Train hard climb harder


Robert på Midnight Mölndal
Om du vill dit: se till att hålla låg profil med tanke på de boende, problemet ligger i ett villaområde.

Vissa saker har en förmåga att ligga och mogna om en bara ger fan i att tänka på eller överhuvudtaget befatta sig med det. Midnight Mölndal är tydligen just en sådan. Under mitt senaste besök, för kanske tre år sedan, lyckades jag inte spänna upp kroppen i det ögonblick som Robert befinner sig i på bilden, utan touchade bara greppet och flög av. Den här gången var det annorlunda - nästan varje gång. Slitet på Moonväggen verkar ge resultat :)  

Mr Rainbow, Dartmoor National Park

Tom Bunn on Mr Rainbow

Ulorna


Ingen riktig sommar om man inte besöker Ulorna. För Joel var det första gången och jag kan lova att det inte var sista.
Här försöker han sig på Mon Goût 7C, FA Carl-Ola Boström.

Thank you Mario. Oh Daisy!


Peter på sin gamla nemesis Endless possibilities som två år efter bilden togs (i januari i år) gick ner med buller och bång, inspirerande!

Har ni tänkt på att klättring fungerar lite som TV-spel gjorde back in the day? En kämpar på med ett gäng lätta banor med lagom kluriga bossar och känner sig världsbäst. Sedan blir spelet successivt svårare, men det går ändå bra. Trots att en förlorar liv och får spela vissa bossar ett flertal gånger går det fortfarande framåt. Sedan tar det liksom stopp. Eller, det känns som det tar stopp, för plötsligt kommer svårighetet som inte är i närheten vad en provat på innan. Det känns som att det krävs skills helt utanför ens föreställningsvärld. Från ingenstans måste en specifikt börja träna upp sin snabbhet, koordinationsförmåga, uthållighet och, inte minst, sin listighet.

Skillnaden är väl att det på vår sida verkligheten är omöjligt att varva när en levlat färdigt. Vi blir ju aldrig färdiga i detta evighetsspel kallat klättring, det är liksom det som är grundbulten.

Personligen var det på tok för länge sedan jag vann över en boss, även om jag varit väldigt nära alldeles för många gånger. Något som kan sätta även den bästa (mig) ur balans. Men nu får det vara dags att bita ihop och inse att glidandets dagar är förbi - dags att ta i!

Red Quinnie, Northcott

Jonny enjoying the polished stone and gymnastic climbing of Red Quinnie on the English coast.  The lines out of this cave aren't much to look at but it makes for some fun climbing and a nice day out at the beach.  

En slags kontaktannons


Om du vill ha mig så kan du få mig så lätt <3

En av nackdelarna med att inte ha en partner som en kan släpa med sig hit och dit är att det kan vara lite råddigt att få ihop klätterresor på ett snabbt och smidigt sätt. Missförstå mig rätt, jag har inga som helst problem att ge mig iväg på egen hand, men vissa destinationer kräver helt enkelt en större ekonomisk insats som är en vanlig medelklassare övermäktig. Dessutom kan det ju vara gött att ha någon att tjôta och jobba på beta tillsammans med.

Sedan första och enda gången jag var i Ticino (Schweiz), år 2010, har jag längtat tillbaka till skogarna kring Chironico och Cresciano. Dels på grund av de vackra omgivningarna, men framförallt eftersom jag vid den tiden knappt kunde etablera på de allra flesta problemen. Jag sa till mig själv: "När jag blivit stark ska jag komma tillbaka hit och göra sändarräd" (typ).

Nu har jag blivit ganska stark, eller åtminstone starkare än jag var då, och kan liksom inte släppa tanken på att åka tillbaka. Därför: finns det några bouldrare där ute i landet som vill slå sig ihop med mig och donera en del av sitt surt förvärvade kapital till det vansinnigt dyra landet Schweiz någon gång nu i höst?

Lite om mig:
En halvlycklig hyfsat underhållande dam född 1981. Företagsam, enkel att ha att göra med, lagar gärna mat/diskar, har inga problem att bära grejer (lite av en packåsna), äter det mesta etc. Gnäller endast klädsamt mycket över bagateller som trasig hud. Gillar att dricka svart kaffe, mörk rom och öl med vansinnigt hög beska. Bjuder motstånd i diskussioner men har ett stort hjärta med kärlek till övers för en hel hop. En jävel på att heja upp folk på svåra problem och tackar inte nej till ett parti vändtia/limbo/fia med knuff. Är liten nog (165 cm lång) att få plats i en skrubb om det är det enda som finns att tillgå.

Verkar detta intressant? Med tanke på mitt lite knepiga efternamn är jag rätt enkel att hitta på både Facebook och Instagram, give me a shout så kör vi!


Preikestolen


    This summer has not only been about climbing.

Frustration. Pepp. Frustration. Font.

Sex månader har gått sedan operationen. Månader av frustration, smärta och påbyggnad av gubbmage. Som många vet är mitt tålamod inget vidare. Jag trodde jag skulle kunna vara tillbaka till jobbet på 100% innan semestern. Så blev det inte. Jag trodde att smärtan skulle avta. Så blev det inte. Jag har visst fått en inflammation i axeln. Något som har gjort att jag har varit tvungen att dra ner på träningen istället för att öka på den. Frustration. Jag är inte gubben som tar på mig löparskorna frivilligt och all träning som bränner i kroppen gör mig omotiverad. Så istället har jag frossat i glass och öl vilket är medfört en viss... viktökning. Frustration. Härom dagen var jag hos läkaren igen. Inget nytt förutom att jag kunde börja träna lite hårdare trots att det gjorde lite ont. När jag kom till min sjukgymnast dagen efter sa hon "Men testa att klättra då?" Jag trodde inte det var sant! Jag får ju naturligvis klättra lugnt och börja med någon typ av greppstege men ändå! Motivationen var på topp när jag kom hem. Nu jävlar ska det greppbrädas! Klena fingrar gjorde att jag fick pump bara av att se greppbrädan. Frustration och pepp. Oavsett gubbmage och skrivbordsfingrar så är i alla fall träningen "igång". Det kan nog bli en sväng till Fontan våren 2018 i alla fall.