climbingpics

En superhjältes kamp



Boulderseesioner som inleds med "näe, det här går aldrig" och slutar med sänd måste väl ändå tillhöra våra allra käraste stunder som klättrare? 

De stunder då vi förvandlas från vanliga gråa jantemesar till de superhjältar vi faktiskt är.

Bra jobbat B!

Allt är inte brant i Volcanic Tablelands...


...det finns även en och annan linje som lutar åt fel håll. Lina gör Veruca Salt, I Want you, Happies.

[Foto: Lina Gunnarsson Kearney]

Barbariska Babar

Det var väldigt nära men kraften och kritan tog slut halvvägs upp och då får du helt enkelt inte bestiga Babar.

The Continuing Story of Walker and the Sea of Stories


Haroun and the Sea of Stories bjöd dock Walker hårt motstånd. Trots att han utan större problem lyckades göra om ståstarten, Fall Guy, och dessutom uppvisade fint flyt i flytten från den lägre starten, innebar de sistnämnda ändå en sådan ansträngning att sekvensen in i och förbi ståstarten blev ytterst besvärlig. Till råga på allt låg Haroun i skugga enbart några timmar under förmiddagarna och därefter i gassande sol, vilken omöjliggjorde de nödvändiga goda förhållandena.

Att under de omständigheterna försöka tråckla ihop hanteringen av ett barn under ett år (som dessutom sov sisådär under nätterna), klätterpartners med andra agendor samt samla ihop det hav av paddor som problemet krävde var ett arbete av Sisyfosgrad. Walker kämpade hårt och ihärdigt men tyvärr räckte det inte hela vägen fram. Jag är dock övertygad att han kommer att sända nästa gång han är i Bishop och Haroun kommer därefter att vara en del av hans Sea of framgångsStories.  

Små stunder av överraskningar

Kim avnjuter kaffe, påskgodis och hagel mellan pressen på Monolith. Och just när vi trodde att klättringen var över för dagen, torkade det upp lika snabbt som det blev blött. Vädret i april imponerar på mig varje år!

För alla oss andra

Vi som inte kunde åka till Font drog till Kjuge. Det var rätt tomt på klättrare vilket antingen betyder  att 1) många sprang runt i Isatis och försökte göra sin projekt från året innan. 2) Kjuge är inte lika poppis längre? Jag ska medge att jag har någon form av hatkärlek till skånes bouldermecka. Vissa år är det superbra andra år sketdåligt. Det kan kanske ha med formen att göra... Påskens tur var en "nu jävlar ska vi ta i och kanske inte komma upp"-resa. Och vi kom fan inte upp men sautan vad vi försökte. Här sliter Anders på Monolith.

Ett misslyckat aprilskämt

Ingen gillar när ett klassiskt problem urvattnas med varianter. De sämsta varianterna är de som bara eliminerar något enstaka grepp eller steg. Och när man rapporterar en variant kan man lägga omdömeslöshet till förolämpningen genom att ge eländet ett nytt namn.

Just detta hände igår. Jag förväntade mig näthat, arga SMS (det har hänt förr) och lite allmänna hot. Men det enda som hände var att jag fick några glada tillrop på facebook. Klättercommunityn överraskade mig positivt, och nu är det jag som får skämmas över mitt – uppenbarligen omdömeslösa – första aprilsämt.

Magic Bouse finns inte.

Att klättra La Bouse utan Kermits grepp blir ju för övrigt… La Bouse! Tacka vet jag det gamla inlägget om Jazzbyxan first ass ascent, vilket fick vreden att koka och göteborgsklättrarna att ta den knutna näven ur fickan.

Happies - julklappar året om


En fin sak med Bishop är att en får klättra brant och tekniskt utan att det behöver vara högt och svårt. Här lägger Lina en tåkrok (sitt livs första utomhus?) på Grant´s Christmas Present, Happy Boulders.

Mer Ullaredsarete


Vi kan inte få nog av Galbatorix och det borde inte ni heller kära läsare.

(Varför lägger jag upp så sönderfiltrerade bilder? Jo jag tappade bort mitt minneskort och har fått fota med videokameran. Då slutar det på detta vis. Bättring utlovas!)

Obsession


Om man som Walker har plockat såväl den lågt hängande frukten som den några grenar upp i ett område krävs det en viss maniskhet och dedikation för att få ticka ytterligare. Är man dessutom så linjeestetiskt fokuserad som den gode herr Kearney ställs det höga krav på det problem som skall förtjäna hans uppmärksamhet. Walkers Bishopvistelse 2015 var därför fokuserad på en enda linje: Haroun and the sea of stories.

Problemet är en låg start till Fall Guy en djärv linje som söker sig uppför en rejält överhängande vägg på tydliga men inte överdrivet goda grepp. Greppen blir successivt bättre vilket är lyckosamt eftersom problemet är tämligen långt och eftersom man därtill klättrar in med ryggen (och framförallt bakhuvudet) över en annan sten, blir landningen llite spajsy. Fall Guy är i sig en superlinje. Med de cirkusgymnastiska flytt som den låga starten adderar är Haroun en linje i världsklass för den kompetente och orädde.

(Ovan Walker förbereder sig för det flytt som linkar Haroun in i Fall Guy.)

[Disclaimer: Jag och majoriteten av Climbingpics anser att det är ett otyg att döpa en sittstart/lägre start till ett annat namn än det urspungliga namnet. I våra rapporteringar försöker vi dock vara deskriptiva och inte normativa vilket gör att vi, till dess vi ändrar vår policy, kommer att uppge de namn lägre starter/sittstarter har fått av sina förstabestigare. Detta trots  att det känns som om någon driver in glödande bambuflisor under våra naglar när vi skriver det.]