Vårt innehåll är ditt

Creative Commons License

Det där med tillverkade grepp...


Det är sällan jag utomhus har bouldrat ett problem på så många tillverkade grepp som på The thing that shouldn´t be. Jag tror inte att färre en sex av greppen var knackade. Arbetet var för all del välgjort, greppen var mjuka och fina, men likväl knackade.

I chippingfrågan är jag ingen purist. Innan någon sätter morgonkaffet i halsen bör den läsa vidare. Jag klättrar chippade problem även om jag är i ond tro beträffande greppens tillkomst. Jag skulle dock aldrig själv tillverka grepp och jag skulle bli heligt förbannad om jag kom på någon i färd med att chippa. Denna hållning må anses vara inkonsekvent men jag resonerar pragmatiskt att chippingen inte blir ogjord för att jag avstår från att använda de chippade greppen.

Jag läste en gång en artikel i Rock & Ice där författaren tämligen begåvat resonerade för att det inte finns något egentligt oetiskt i chipping. Vederbörande kan för all del ha rätt. Min inställning i frågan är dock att klättring är någonting som helt saknar annan inneboende mening än den mening som vi klättrare ger den. Det är därför svårt att utifrån allmänna resonemang avgöra vilka handlingar som ska anses vara halal eller icke-kosher. Det är upp till oss klättrare att gemensamt bestämma oss för vad som kan anses vara accepterat eller inte.

Mitt ställningstagande mot chipping bygger på en uppfattning att ett problem utan tillverkade grepp är såväl finare att beskåda som att klättra samt på en solidaritet med framtida klättrare. En genomsnittlig klättrare har idag svårt att veta hur svåra flytt dagens duktigaste klättrare kan göra. Därför torde det vara helt uteslutet att idag försöka skapa sig en uppfattning om hur svåra flytt framtidens klättrare kommer att kunna göra. Jag anser därför att vi bör undvika att tillverka grepp för att möjliggöra lösandet av problem eftersom vi därigenom fråntar framtidens klättrare upplevelsen av att klättra/förstabestiga en linje utan tillverkade grepp. Mängden sten i världen är nog näst intill obegränsad men mängden klätterbar sten är mindre och mängden klätterbar sten med estetiska linjer är ännu mindre. Denna begränsade resurs anser jag vi bör förvalta väl, dels för oss själva dels för de klättrare som kommer efter oss.

Utgångspunkterna för mitt resonemang kan naturligtvis ifrågasättas men en sak är säker: det grepp som en gång har chippats är svårt att göra ochippat. Eftersom denna handling är mer eller mindre irreversibel borde det även innebära att den som väljer att tillverka ett grepp bör ha väldigt goda skäl för att göra det.

På jakt efter Nirvana


Linus Eckeskog på det som verkar vara en av Mosjöns finest, Nirvana. Den som tittar riktigt noga kan även se hur coach Cabrera hittar nya vinklar att studera rörelsemönster.

_________

Linus Eckeskog on what seems to be Mosjön's finest, Nirvana. The observant viewer can also see how coach Cabrera has found a new angle in studying movement patterns.

Okänd kvällsklättring


Ibland är det skönt att inte kolla guideboken och bara ta i och se vad som händer. Henrik avslutar dagen med ett okänt problem i Font.

Kunoichi



Som Kim redan har skrivit hade vi en fin resa till Umeå. Vädret var strålande, kanske lite varmt, men inte en regndroppe så långt ögat kunde nå. Vi hade även en fantastisk värd/guide/coach i Carlos.

Bilden: Kim försökte enträget på Kunoichi, Skravel 2 men fick inte riktigt till den trots sina annars mycket pålitliga hälar.

----------

Me and Kim had a really nice trip to Umeå. The weather was excellent, a bit on the warm side, but not a drop of rain. We also had a terrific host/guide/coach in Carlos

The picture: Kim was trying hard on KunoichiSkravel 2 but didn´t succeed.

Franska heta linjen


Henrik på Hotline, en av resans finaste linjer.

Ärlig klättring i Fontan – Duroxmanie


Font visade sig vara hyfsat. Mellan katastrofala problem som sålts in som klassiker fanns en del pärlor, som Duroxmanie. Dimitra klättrar.

Gourmetlunch

Glömde packa ner lunchen sist vi var i Tumlehed och blev bjuden på en hel buffé av Emmanuel och Fabian. Menyn bestod av morötter med humus, nötter, kall ostkaka, mer morötter och gurka. Till detta serverades det kaffe, energidryck och vatten. Sen åkte Leah ner!

Go north!



I onsdags förra veckan tog jag och John nattåget norrut för att se vad Umeå med omnejd hade att erbjuda i form av bouldering. Och vad kan egentligen gå fel med vår fantastiska vän Carlos Cabrera som guide och husbonde? Ingenting, visade det sig. 

Tack återigen för en finfin helg, we'll be back.
_________________

Last week, me and John went north to Umeå in order to discover its bouldering scene. We had a blast together with our good friend Carlos Cabrera that did a great job showing us around. 

Thanks for an awesome weekend, we'll be back.

L'Ultime Secret: Fontainbleau

L'Ultime Secret in Franchard Isatis.

Feeding Frenzy, Sad boulders.


Jag gör Feeding Frenzy, Sad boulders, Bishop, USA. Och nej, dunjackan ligger inte där av en slump. Den utgjorde pad i kruxmovet.

Foto: Lina Vleugels

-------------------------------------------------

Me doing Feeding Frenzy, Sad boulders, Bishop, USA.

Photo: Lina Vleugels