Vårt innehåll är ditt

Creative Commons License

Generationsväxling?


Utby är inte bara ett bra klätterområde - det är även ett utmärkt rekreationsområde för barn. När nu fler och fler av de aktiva bouldrarna har ynglat av sig börjar det också märkas ute bland blocken. När vi för några veckor sedan var ute i Utby fanns det åtminstone ett tiotal klätterbarn i varierande storlekar.

Jag älskar klättring och jag älskar mina barn. Frågan är bara hur man kombinerar de båda? Och nej, jag tänker inte på frågan hur man skall hinna med att klättra när man har barn. Det har jag och Lina löst genom att vi numer aldrig umgås (på måndagar tränar Lina, på tisdagar tränar jag, på onsdagar tränar Lina, på torsdagar tränar jag, på fredagar ses vi eventuellt om vi måste, på lördagar paddlar/klättrar/tränar Lina och på söndagar klättrar jag) - en mycket praktisk och enkel lösning vilken varmt rekommenderas.

Det jag funderar över är hur man skall kunna få sina barn att förstå att klättring är en fantastisk sysselsättning utan att bli för pushig - hur undviker man att bli en klätterfarsa? Hur smittar jag mina barn med min odelade entusiasm och samtidigt ger dem tillräckligt utrymme att upptäcka och utveckla sin egen syn på vertikal rörelse utan att de skall känna sig tvingade och instängda?  Klättring är en barnsysselsättning i allra högsta grad. Barn har alltid klättrat och kommer troligtvis alltid att klättra. Vi vuxna har dock känt oss tvungna att i stor utsträckning ritualisera vår klättring för att det utåt sett inte skall framgå som lek, vilket riskerar att hämma barnens klätterlekande om vi för det vidare till dem. Kluven mellan min önskan att få dela min klättring med Hedda och Tore och risken att få dem att undvika allt som har med pappans påtvingande fritidsintresse att göra har lett till att jag oftast åker ut utan dem. De gånger jag väl tar med dem är jag inställd på att inte klättra särskilt mycket utan istället ägnar vi oss åt ett allmänt runtskrotande i skogen.

Nåväl, jag kanske inte alltid skall problematisera saker och ting utan ibland löser sig frågor faktiskt av sig själva. Efter några timmars upptäcktsfärdande, lekande och allmänt socialiserande ville Hedda prova lite "riktig klättring på små knoppar" varefter hon fem gånger i rad tassade upp för denna slabb tryggt spottad av sin mor. Till skillnad från sin far kunde hon stå på sina fötter och hoppade inte heller till slabbens kant. Generationsväxlingen är inte tryggad men visst hopp finns. Och, bara så att ni vet, barbamössa och snöleopardtights är det nya svarta inom klätterkonfektion. 

Dela:

6 kommentarer :

Le Sydd sa...

Tack John. Igenkänningsfaktorn har sällan varit större.

Viktor sa...

Mkt bra skriver!
Jag tillhör kanske en av de första generationerna klätterbarn i Sthlm. Vi skrotade på ängen i Häggsta varje helg o det fanns riktigt mycket barn där.
Mina föräldrar (läs far) pushade lite för hårt i tonåren o jag tappade klättringen. Som tur är hittade jag åter.
Så du har nog rätt i att man skall ta det valigt med peppen men alla varma sommardagar på ängen, det är bland de bästa barndomsminnena..

Henrik sa...

Intressant det du skriver om ritualiseringen.

Klättring är (för mig) en fantastisk sysselsättning därför att den är meningslös och därigenom kravlös. Blir barnens klättring kravfylld lär de tappa sugen direkt.

Bra skrivet!

John Vleugels Antonson sa...

@Kära kommenterare: Jag tackar för era kommentarer. Som kan konstateras är vi fler som sitter i samma båt och, som Viktor skrivit, vi är inte den första generationen som försöker ro den i land. Vi får försöka ta till vara på varandras erfarenheter och misstag och göra vårt bästa för att omvandla dem till de förhållningssätt som kan passa våra relationer med våra barn. Jag diskuterar mer än gärna frågan vidare.

Novak sa...

Många är stunderna då jag har reflekterat över hur jag ska förhålla mig till min klättring och min önskan att Thea (9), Julian (7) och Jennica (?) skall älska denna företeelsen lika mycket som jag. Varför vill jag det? Mitt ärligaste svar är att jag helt egoistiskt vill att vi som familj skall kunna, under resten av våra liv utöva något som ger ett fantastiskt mervärde i form av, naturupplevelser, ett fysiskt själförtroende (tack Frank) Glädjas åt varandras framgång, stötta i misslyckandets stund, möjlighet att träffa sköna typer (de flesta av er är ju det!) Listan kan göras lång. Poängen är att det från början var min, och enbart min bild av en framtida Novakfamilj hängandes på klippor, block och plastgrepp som har lett fram till att vi nu klättrar allihop. Ofta tillsammans. Men vägen hit? Shiiieeaat... Så många gånger som jag har stått och funderat över vilken bild folk måste ha haft om mig vid ett och annat tillfälle när jag i början av båda barnens klätterutövande frustrerat har gormat om att ”om man inte försöker....” ”Häng inte i repet...” ”Ska du klättra eller leka?”. Tron om att mina barn kommer att hata mig i framtiden. Jag ville ju inte vara den där ”klätterpappan” Jag ville ju vara laidback och cool!? och att barnen bara som genom magi skulle ha talang och automatiskt älska detta! Faktum är att detta var ju bara min egna rädsla och bristande självförtroende. Jag fick påminna mig om att jag trodde verkligen på detta. Och hur upptäcker man att något är roligt? (oftast) Min erfarenhet är genom progression. Att bli bättre. Att klara av saker. Hur roligt är något alls i början? Skridskor, skidor, inlines, löpning. Fundamentala saker som; läsa, skriva, räkna? Det är alltsomoftast bara ett framkallande av grav ångest. Hos båda parter. Hur känns det att som förälder sitta och tala om för ett gråtande barn att ”Du måste öva på att läsa”? Att behöva vara ”den onde”? Sådär tyckte vi. Men low and behold! vad hände? Jo, nu vill de läsa (såklart!) Reguljära besök till sagobjörnen för inköp av nya skönlitterära storverk (Bamse, kitty, tarzan osv.) Och barnen verkar inte ha utvecklat något större förakt mot oss trots allt! Min poäng? Ta ett steg tillbaka och fundera över varför vill vi att någon av våra kära huvudtaget skall börja med vår passion. Fundera därefter över hur ta sig dit. Våga utmana, våga utmana sig själv, bilden av klättring, våga vara jobbig ibland och våga acceptera att det kanske inte händer. Men om vi gör det för att vi vill göra något som vi älskar, med någon som vi älskar, så vågar jag sticka ut hakan och påstå att det kan inte bli fel. Häromveckan så körde jag ett uthållighetspass på labbet med Thea. Alla blåa och många röda problem klarades av och plötsligt så befann vi oss i ett ögonblick då vi båda insåg att just där och då, under ett banalt inomhuspass så kände vi oss närmare till varandra än vi kanske gjort någonsin tidigare. Vi gjorde något vi älskade med någon vi älskade och på samma villkor (vi blev trötta, häcklade varandra och hade jätteroligt) Om ett år så kanske jag är ensam med min klättring igen, men jag hoppas att jag genom de tråkiga timmarna av s.k. pushande har sått ett frö hos min familj. Hade jag jag varit blödig så hade jag nu valt att citera delar av Karin Boyes ”i rörelse”... Jag är inte blödig. /Novak

John Vleugels Antonson sa...

@Novak: Frågan är naturligtvis komplex och det är svårt att säga att det finns ett absolut rätt eller fel förhållningssätt till företeelsen (i så fall hade frågan inte varit särskilt komplex). Det finns många sätt att flå en katt.