Vårt innehåll är ditt

Creative Commons License

Ropen skalla, plastpåse åt alla!


Mathias på Höga arêten i Bottna.

Under klätterresor utomlands har det säkert slagit er också; fan så gött det är att vara på en ny plats med nya problem, nya miljöer, nya människor, men jisses så skräpigt det är. Och, framförallt, kan inte folk lära sig att åtminstone gräva en grop innan de lättar på tvåan?

Naturligtvis stämmer det. Det är skräpigt i skogarna. Men att det skulle vara förbehållet södra Europa? Knappast.

Jag vet inte hur det ligger till med er, men jag är i alla fall fostrad i "skräpa aldrig ner"-skolan. Stoppa godispapperet i fickan och släng det i en papperskorg när en sådan dyker upp eller ta med det hem igen och släng det där. Enkelt kan tyckas och, inte minst, en självklarhet om ni frågar mig. 

Tyvärr verkar denna självklarhet inte ha landat hos så många som vi skulle vilja tro. Få är de gånger jag varit ute i naturen (eller i stadsmiljö) som jag inte plockat med mig plast, cigarettfimpar, läskburkar, godispapper. Faktum är att jag ibland har en plastpåse i fickan när jag tar mina dagliga morgonpromenader för att stoppa skräpet i. Den brukar fyllas.

Den late skulle kunna ställa frågan: 
Men vadå? Det är ju inte jag som slängt det där på marken. Dessutom orkar väl inte jag bära runt på en massa skräp?

Motfrågan måste då vara:
Men om inte du, vem?

Vi delar allesamman det utrymme vi vistas på under våra liv. Vi klättrare råkar dessutom befinna oss ute i naturen oftare än gemene hen. Oavsett vem idioten som skräpat ner är måste vi hjälpas åt att hålla rent var än vi befinner oss. Alternativet är ohållbart.

Därför, nästa gång du ger dig iväg för att klättra: sänk blicken för en sekund, kolla av skräpläget, plocka upp, ta det där ansvaret som någon annan gett fan i.

Och du, glöm inte plastpåsen.

Dela:

2 kommentarer :

Anonym sa...

Jag tycker du är jätteduktig som gör det.

Kim sa...

Det handlar inte om att vara duktig. Det handlar om att städa upp andra personers skräp som inte borde ligga där från första början. Det handlar också om att påminna folk om något som vi blivit så vana vid att vi inte länge lägger märke till det.

Det är aldrig någon som säger till mig att jag är duktig när jag borstat tänderna. Det är en självklarhet. Jag vill nämligen behålla dem och kunna använda dem hela mitt liv.