Vårt innehåll är ditt

Creative Commons License

En fråga om tillit


Foto:

Varför postar jag den här bilden? Ett par slitna handskar? Har jag, för att låna ett populärt begrepp från poängsamlarsidan, uträttat någon slags stordåd med dessa handskar. Nej, med objektiva mått mätt har jag inte kommit hem med någon stor skalp. Ett par så slitna handskar på en klätterblogg borde väl i så fall vittna om en spännande resa. Med tanke på handskarnas utseende borde jag ha hissat mig själv, min haulbag och min partner uppför the Nose. Men återigen nej, den resa jag har påbörjat tillsammans med handskarna är av en helt annan art. Finns det då en spännande historia att berätta? Återigen nej, så jäkla spännande för så många andra än mig kan jag verkligen inte påstå att den är. Men under ett infall som måste framstå som lätt narcissistiskt väljer jag att berätta den i vart fall.

Under de senaste tre veckorna har de här handskarna varit mina bästa vänner. Handskarna har skyddat mina händer från att långsamt malas ned till köttfärs av de största juggarna Labbets boulderväggar har att erbjuda. För de som inte har sett mig jogga omkring på de lättaste problemen på svampen - så ja, jag har klättrat inomhus iförd handskar. Jag har varit tvungen att svälja förtreten över insikten att alla de gånger jag fnyst åt frågan - "vad har du för handskar på dig när du klättrar?" - till slut skulle komma tillbaka och bita mig i nacken. Nu får jag äta av humblepajen och i fortsättningen svara, ett par Tegera montagehandskar från Clas Ohlson.

Under de senaste tre veckorna har jag, från de två inledande passens 500 move, stadigt ökat min klätterdos med 100 flytt per pass, för att avslutningsvis hamna på 1 200 flytt. Efter det första passet 500 flytt blödde mina händer på ställen där de aldrig tidigare har blött varför jag insåg att om jag skulle klara av det här var jag tvungen att komma på ett sätt att inte gå sönder. När jag hörde tipset "prova att klättra i handskar", skrattade jag inombords nästan lika mycket som jag gjorde i våras när förslaget att köpa en pilatesboll kom från samma källa. Men eftersom jag mindes vad nyssnämnda boll efter tio veckors strukturerad träning hade gjort med min möjlighet att få tryck på mina fötter, särskilt i brant terräng, svalde jag skrattet och följde hans råd.

De första handskarna höll ungefär 4 500 flytt. Därefter började de se lite trötta ut. Efter 5 600 flytt hade de det skick som framgår av bilden ovan. Därefter fick de ett osentimentalt avsked - rakt ned i soptunnan. Det kan tyckas lite otacksamt men alla relationer måste trots allt ha ett slut.

Och i söndags efter tre veckors jugghalande var det över. Pass efter pass har jag genomfört med bara en siffra som målbild. Jag har befunnit mig i en bubbla tillsammans med mina handskar, mina mjölksyrestinna armar och och min värkande kropp. Tillsammans har vi varit helt fokuserade på dagens pensum: 500, 500, 600, 700, 800, 900, 1 000, 1 100 och till slut 1 200 move. Den dag jag gjorde de 1 000 moven kändes lätt surrealistisk. När jag hade genomfört halva passet på lite drygt en timme och en kvart insåg jag att det återstod lika många flytt som jag totalt sätt gjort under hela det första passet. Nåväl de tre veckorna gick vägen. De två sista två var riktigt tunga, såväl fysiskt som mentalt, men nu är den här fasen över. Nu väntar en veckas återhämtning innan nästa fas. Det känns lite tomt, och jag befarar att någon slags post-project-depression smugit sig på mig.

Men vad skulle då alla dessa flytt vara bra för? Varför skall jag, en bouldrare behöva plåga sig på detta sätt? Jag har fått en tämligen lång och bitvis komplicerad förklaring. För tillfället nöjer jag mig med att konstatera att jag är helt förvissad om att det här är den del av ett större skeende som på sikt kommer att leda till önskat resultat - progression. Att ha genomfört de här tre veckorna är en stor personlig bedrift. Jag har klarat av den första etappen på en lång resa som förhoppningsvis inte har något egentligt slut och där resan naturligtvis är en del av målet. Jag har med stor tillförlit lämnat över mig i händerna på min reseledare. Jag tror på dig coach Cabrera.

Dela:

4 kommentarer :

Anonym sa...

Najs! Gött jobbat och inspirerande.

Beskriv gärna övningarna med bollen, vi har en hemma men jag har inte varit i närheten av den. Du kanske kan inspirera med bollen också?

Cheers!
Padde

Carlos Cabrera sa...

Man tackar för förtroendet! Jag kan bara hoppas att jag kan leverera mer än att du får ett par sönderslitna haulbaghandskar. Tiden lär ge oss båda svaret.

Angående 500, 600 och så vidare. Vill jag gärna FÖRTYDLIGA att det belastningsmönster John råkat ut för är vad vi kom fram passade bäst för John efter noggrann analys av både hans klättring, styrka och kapacitet i olika klättermoment. Jag hoppas att läsaren inser att ALL TRÄNING bör vara INDIVIDUALISERAD. Det är alldeles utmärkt att låta sig inspireras av motiverade och väldigt duktiga klättrare, men glöm inte att de har en bakgrund och färdigheter som inte nödvändigtvis motsvarar dina. Träna försiktigt och skaffa egen kunskap.

Sorry för påpekandet John, det är inte menat som kritik. Se det som ett tillägg från en alldeles för petig gubbe.

Venga bicho!

John Vleugels Antonson sa...

Carlos,

Ditt påpekande är naturligtvis helt korrekt och viktigt. I fortsättningen skall jag försöka komma ihåg att sätta en disclaimer på mina inlägg...

För att ytterligare understryka vikten av den individualiserade träningen kan jag i förbifarten nämna att jag skall på en övning med mitt jobb i morgon. Ett av inslagen är någon form av inspirationsföreläsning och fysträning med Magnus Carlsson HV 71:s fystränare (det hade varit roligare med artisten). Om min träning med coach Cabrera kan sägas befinna sig på den ena extremen av en dimension inom spektrat träning, dvs. specialiserat på bouldering och individualiserat för mig torde denna fysövning med en hockeytränare befinna sig på den andra extremen. En träning som passar allt och alla och därför egentligen ingen, i vart fall ingen som tränar av ett speciellt syfte.

Jag kanske slår in öppna dörrar nu men när någon pratar om någonting som "bra träning" utan att säga bra för vad och bra för vem blir jag alltid skeptisk. En övning som är specifikt utformad för en hockeyspelare med problem med sina slagskott (om det nu finns sådana övningar och problem) kanske inte är relevant för en bouldrare med en underutvecklad bröstrygg. Likaså kanske en bouldrare med extremt klipp i fingrarna kanske är mer betjänt av att utveckla andra faktorer i sin klättring än just sina fingrar.

Även om jag varit inne i de här tankebanorna tidigare har jag, sedan jag hamnade i Carlos klor, blivit mer och mer övertygad av detta förhållande. I klassikern Performance rockclimbing ägnas ett inledande avsnitt helt åt denna egentligen självklara ståndpunkt: analysera var du befinner dig, vart du vill och försök ta reda på hur du skall göra för att ta dig dit innan du butformar din träning. Trots detta känns det som om vi alla lite till mans hoppar över några steg innan vi bestämmer oss hur vi skall träna. Det kan tyckas lite onödigt.

Jonas Wiklund sa...

Den amerikanske ökenlegenden Alf klättrade också i handskar under perioder då han just kom tillbaka till klättringen. Utomhus. På den skarpa sidan av repet.

Bred bas stödjer hög topp. Lycka till med den mer grenspecifika träningen framöver!