Vårt innehåll är ditt

Creative Commons License

Humlans kamp


En av mina favoritsysselsättningar är att förklara en företeelse med en annan. Exempelvis brukar jag titt som tätt associera avancemang eller misslyckande inom klättring med att spela TV-spel. Att klara en boss, att låsa upp en ny level, att förlora alla liv och bli skickad till startpunkten igen. Tack och lov finns ingen upp-ned-höger-vänster-A-B-start-select-kod inom just klättring, verkligheten är ju trots allt brutal och skall så vara.

På sista tiden har humlan irrat sig in i mitt medvetande. Ofta slår det mig nämligen hur orimligt det är att kunna ta vissa grepp, stå på obefintligheter, hålla kroppen slickad längs taket. Trots gravitationens obönhörliga vilja att slita oss ned. Trots att hudens glasartade yta tillintetgör all friktion stenen kanske en gång erbjöd. Trots smärtande leder. Trots inbillad övervikt.

Vi gör det ändå. 
Precis som humlan viftar vi hängivet, desperat våra små vingar och mot all rimlighet, lyfter vi. 

Dela:

0 kommentarer :