Vårt innehåll är ditt

Creative Commons License

Vi har alltid nästa gång, herr Erhard



Tänk dig att det har regnat sedan i mitten av oktober. Du har troget tränat dina timmar på klättergymmet och försökt slå bort tanken på utomhusklättring. Det gör för ont att tänka på. Förnekelsen har lagt sig som ett fuktigt täcke över dig. Det är kul att hänga på greppbrädor, har du tänkt. Det är fostrande att få stryk av Moonväggen, och fostrande är bra.

Och så plötsligt. Plötsligt vaknar du upp till en helt overklig februarimorgon. Solen skiner, temperaturen är perfekt. Här och var ligger fläckar med snö kvar på marken, men det allra mesta är som bortblåst. Det är torrt. Snustorrt. Äntligen!

"Vi åker till Almenäs!", säger Peter som ändå skall hämta en gammal båtmotor någonstans i närheten.
"Njaaa, men ok då", säger jag.

Och vi åker.
Vi åker. Och ju längre vi åker desto mer snö fyller dikesrenen.
Det gör ingenting, tänker jag, det betyder att temperaturen är ännu lite lägre i Almenäs. Dessutom har jag ju mina varma vandringskängor på mig. Det här blir fint!

Det var kallt. Det var torrt.
Hade vi haft isyxorna med oss hade dessutom urtoppningarna varit helt makalöst fina.

Vi harvade på ett tag. Krigade oss genom skogens sly. Gick vilse. Hittade rätt.

Några timmar senare fann jag mig själv åter på Klätterlabbet. Tandgnisslandes. Förnekandes. Tänkandes:
"Men nästa gång! !"

Dela:

0 kommentarer :