Vårt innehåll är ditt

Creative Commons License

Ensamklättring i Lackarebäck



Igår hade jag min andra ensamsession i Lackarebäck under lika många veckor. Den barnfria söndagen dök upp och det var ett strålande klätterväder. Jag började se över mina möjligheter till sällskap och gick igenom listan i huvudet: H befann sig på hummerfiske hela helgen, B och P hade klättrat dagen innan och P hade dessutom hand om sina barn, K var i Font och C som jag hyste viss förhoppning skulle följa med ut hörde av sig under förmiddagen men visade sig ha feber. Och när listan tog slut stod jag kvar och kände mig alldeles för lik den stackars Max "I vildingarnas land" (lördagens familjefilm).

Men, om vi nu skall se krasst på saken, vad kan jag egentligen förvänta mig? Min tillvaro kretsar kring att på ständig uppstuds försöka jonglera familj och klättring med ett arbete som ställer tämligen höga krav på tillgänglighet 24 - 7 så tar det sociala nog lite stryk. Spä på det med kombinationen av ett träningsupplägg som nära nog omöjliggör social klättring under veckorna och min mycket sparsmakade problemsmak så får jag nog vara glad att jag då och då överhuvudtaget får med mig någon ut.

Nej, jag bör nog försöka bli bättre på ensamklättrandet om det överhuvudtaget skall bli något sänt. Och jag tycker att det är svårt att ensamklättra. Det är krångligt att på egen hand hitta optimal beta och det är svårt att tagga till för att verkligen ta i det där lilla extra. Det är även, hur konstigt det än må låta, stressande att ta mig tid att vila tillräckligt mycket mellan pressen. Men framförallt tycker jag att det är himla tråkigt att inte få del av det sociala flow som uppstår i en bouldersession med vänner.

För att slippa stå ut med mitt eget sällskap och för att ha något att göra mellan pressen och därigenom ta mig tid att vila tog jag med en bok ut i söndags och avnjöt Margaret Atwoods "Oryx & Crake" mellan pressen på Plasma. Fru Atwood var för all del underhållande men någon vidare beta bjöd hon inte på och därtill vet jag inte om hennes dystopi direkt ökade klätterglädjen och sändpotentialen. Läsningen fick mig snarare att fundera varför jag låg under en sten i skogen och frustade medan världens Crakear planerade undergången för mänskligheten.

Men hur gick det då kanske någon undrar? Det vill jag helst inte berätta eftersom Oryx & Crake är väl värd att läsas. Skämt åsido - jag har nu löst alla flytt på Plasma men hur jag skall nå till startgreppen sittandes förblir en gåta. Men den gåtan får väl lösas under nästa ensamsession.

Dela:

2 kommentarer :

Petter sa...

Fråga mig nästa gång! Jag följer med två av tio gånger.

John Vleugels Antonson sa...

Det kan du fethaja Petter!