Vårt innehåll är ditt

Creative Commons License

An Umpf has gone of my shoulders



Mitt och Henriks projekterande av Umpf i Tumlehed, Göteborg (båda på bild ovan) började under våren 2015. Vi blev dock tvungna att avbryta när våren övergick i sommar och slopersidtagen blev för hala för fortsatt försökande.

Så kom hösten och förnyade försök. Det blev lampsessioner och fina höstdagar och plötsligt en dag kom Henrik upp. För min del ville det sig dock inte riktigt. Jag lyckades göra alla flytt men mitt kruxmove, flyttet till den lilla sidtagssloten, fick jag sällan till från start och de få gånger jag fångade greppet fick jag det så dåligt att jag inte kunde flytta om fötterna till nästa flytt - det långa movet till juggen. Hösten övergick till sedvanligt Göteborgssurväder och jag fick skrinlägga projektet.

Efter survädret kom finvåren och en söndag gav jag mig ånyo ut till Tumlehed och kände igenom problemet. Efter några avrostningsförsök och ny fotplacering i kruxmovet (tack Petter S!) började det plötsligt kännas nära. Men ju längre söndagen gick desto sämre förhållanden blev det och jag blev tvungen att lämna Tumlehed med ogjort ärende.

Tisdagen efter söndagen bjöd på perfekt sändarväder och eftersom detta sammanföll med en tillfällig nedgång i arbetsbelastningen gav jag fan i allt vad jobb heter och åkte ut själv till Tumlehed. Efter uppaddning och uppvärming genom att kontrollklättra urtoppningen, för att se att den kändes halal att klättra utan spot, var det dags att försöka på riktigt.

På första försöket lyckades jag nudda sidtagssloten i kruxmovet. Under det andra försöket lyckades jag nästan  hålla det. Progression! Men på det tredje försöket fipplade jag till det rejält och lyckades inte ens ta mig upp till positionen för att göra kruxmovet. Jag lyckades omfokusera trots bakslaget och på fjärde försöket fångade jag sidtagssloten men tappade trycket på höger foten och ramlade omedelbart av. På femte försöket tog jag sidtagssloten, flyttade vänsterfot och därefter högerfot i position för det långa flyttet till juggen. Och pang! - vänsterhanden landade strax under juggen och jag dröste ned på padden. Helvete! Var det där mitt försök för dagen? Skulle jag kunna komma dit igen? Och skulle jag i så fall lyckas ta juggen? Tvivlet växte men under några djupa andetag under vilan efter försöket (inte understigande tre minuter Carlos) kom den bekanta känslan i magen och med den förvissningen om att det här kommer att gå och på det sjätte försöket - då satt det.

Umpf har tagit betydligt mer tid för mig än vad problem med motsvarande klätterpoäng (vilket det nu är - se diskussionen på GBO) brukar ta. Visserligen innehåller problemet flytt, positioner och grepptyper jag inte tycker är mitt forte och Umpf har därför varit en bra fysisk utmaning men den fysiska utmaningen motiverar kanske inte den tid det tagit. Den verkliga svårigheten för mig har legat på det psykiska planet. I och med att jag hade misslyckats med kruxflyttet så många gånger under så många besök hade jag nästan börjat förvänta ett misslyckande. Samtidigt tyckte jag att jag lagt så mycket tid på problemet att jag inte kunde ge upp det innan jag fick det gjort. För varje besök i Tumlehed utan sänd ökade frustrationen av att jag varit där så många gånger och lagt så mycket tid utan att få någon utdelning. Och för varje besök utan sänd förstärktes känslan av att jag inte skulle göra problemet eftersom jag fortfarande inte kommit upp.

När jag slutligen sände problemet kände jag därför snarare en mycket stor lättnad än extatisk sändeufori. "It feels like an oak has gone of my shoulders" - som klätterlegenden sade i världens bästa klätterfilm- skrev jag på den världsomspännande Skrytboken. Nu kan jag släppa Umpf och se mig efter nästa projekt. Tack Umpf för den här tiden. Jag hoppas att det till slut var lika skönt för mig som för dig.

-----

Me ranting about the relief of sending Umpf i Tumlehed, Göteborg. In the picture Henrik Seeliger sending the rig.

Dela:

1 kommentarer :

Carlos Cabrera sa...

3 min = 1bulle + 1/2 kopp kaffe. Eufori ska det vara! ;-)